Airbourne bjöd Gröna Lund på öl, svett och rock'n'roll

Australiska Airbourne är inne på upploppet av sin Gutsy Tour. I februari nådde turnén B-K i Stockholm, där jag såg bandet för andra gången efter Skogsröjet 2023. Nu är de tillbaka i Stockholm – den här gången på Gröna Lund och dessutom dagen före släppet av bandets självbetitlade nya album Airbourne.

När intromusiken tystnar kommer trummisen först in och börjar lägga takten. Därefter ansluter gitarristen och börjar spela riffet, följd av basisten. Sist kommer frontmannen Joel O’Keeffe. Barbröstad och med gitarren i högsta hugg rusar han in på scenen. ”GUTSY” drar i gång - en av låtarna på den nya plattan.

O'Keeffe är redan genomblöt i håret, och förklaringen visar sig vara enkel. Inför låtarna häller han vatten ur en flaska över huvudet och skakar sedan loss det över scenen när han headbangar. Står man längst fram på en Airbourne-konsert får man alltså helt enkelt räkna med en viss stänkrisk.

En bit in i ”GUTSY” har en liten moshpit redan dragit i gång, och den blir kvar under hela konserten, om än med varierande intensitet.

Under ”Raise the Flag” kommer ett av Airbournes klassiska liveinslag. Joel lämnar scenen och låter sig bäras ut genom publiken på axlarna av en person ur crewet. Där fortsätter han sitt gitarrsolo samtidigt som han enligt gammal Airbourne-sed krossar en ölburk mot huvudet. Ölen sprutar och publiken uppskattar det. Det är förstås show, och en show som Airbourne har gjort många gånger förut. Men när jag står mitt i den är det svårt att värja sig. Airbourne behöver inte hitta på något nytt varje kväll. De gör sin grej med en sådan energi att den fortfarande fungerar, hur välbekant den än är.

Förutom frontmannen Joel O´Keeffe består Airbourne av hans bror och trummis Ryan O'Keeffe som driver låtarna framåt med ett hårt och okomplicerat trumspel,  Justin Street på bas och gitarristen Brett Tyrrell som dagen till ära firar sin födelsedag. Publiken bjöd honom på ett ”Big scream” på uppmaning av Joel.

Airbourne rör sig inom ett ganska snävt musikaliskt register, men de behärskar det desto bättre. Riffen är enkla, refrängerna byggda för att vrålas tillbaka och bandet lämnar sällan någon längre lucka där pulsen hinner sjunka.

Inför ”Hungry” berättar O'Keeffe om bandets väg från de första spelningarna hemma i Australien. Först spelade de för en person i hemstaden Warrnambool, sedan för två i Melbourne och därefter tre i Sydney. Nu står de här inför oss på Gröna Lund. De har fortsatt spela för att de älskar det, och någonstans på vägen blev drömmen verklighet.

Joel har uppmärksammat moshpiten som till och från blossar upp och inför ”Breakin' Outta Hell” uppmanar han publiken att sära på sig för att ge den mer plats. När låten drar i gång tillkommer fler och fler personer som vill vara med och springa runt och knuffas.

Sedan kommer ”Live It Up”, och där har Airbourne verkligen bestämt sig för att vrida upp allt ett snäpp till. Ryan O'Keeffe vevar igång den mekaniska flyglarmssirenen och ropar ”Come on, Sthlm!”. Joel sitter på knä med gitarren och spelar introt medan publiken klappar takten. Framför scenen sitter moshpiten på huk och väntar. När låten drar i gång exploderar den i kvällens största moshpit.

Under låten rullas Lemmy's Bar in. Joel uppmanar publiken att sätta sig på varandras axlar varpå han börjar kasta öl ut över publiken med sikte på dem som hoppat upp på kompisarnas axlar. Halvfulla plastglas skickas långt ut över publiken med förvånansvärt god precision. Glasen seglar genom luften med det mesta av innehållet fortfarande kvar – åtminstone fram till dess att någon lyckas fånga dem. När en person lyckas ta lyra får han en tumme upp från O’Keeffe. Det låter kanske inte som någon större konstform, men tekniken är imponerande. Det är dumt, roligt och väldigt mycket Airbourne.

”Alive After Death (Last Plane Out)” presenteras av O'Keeffe genom att hylla Motörhead och Lemmy. ”Vi håller dem levande när vi lyssnar på dem. Vi håller Lemmy levande”, säger han. Det blir ett kort och uppriktigt ögonblick i den annars intensiva showen.

Spelningen avslutas med ”Runnin' Wild” och inför den passar O'Keeffe på att lyfta fram gitarristen, som fyller år, och sedan turnécrewet. Han pekar mot högtalarna och ljuset bakom bandet och konstaterar att de själva egentligen bara springer runt på scenen och inte är tuffa nog för att göra crewets jobb.

Efter låten påminner han om att den nya plattan kommer ut dagen därpå och lovar att Airbourne kommer tillbaka till Sverige. Sedan sammanfattar han kvällen med ett budskap som passar bandet ganska bra: så länge de lever och publiken lever kommer rock'n'roll aldrig att dö.

Det blev precis den urladdning man kunde önska sig inför morgondagens skivsläpp. Och för oss som vill ha vår rock'n'roll serverad rå, svettig och ölindränkt var det precis den käftsmäll vi behövde.