Om låtskrivandet och den mentala utmaningen som soloartist

I en öppenhjärtlig intervju med Maria Jane Smith i anslutning till RIX FM Festival i Stockholm delar hon med sig om livet som soloartist.

Du och Victor hade ett helt ”eget” sound tillsammans. Man hör att det är en Smith & Thell-låt. Det går inte att ta miste på. Har det varit svårt att hitta ett eget sound som soloartist?

Det är ju en liten resa så klart. Det är också så svårt att beskriva vad ett sound är. Ett sound är lika mycket vilket instrument som du tycker om att skriva din musik på, hur du spelar ditt instrument och din sångröst. På den här skivan så längtade jag väldigt mycket efter sådan musik som jag lyssnade på som tonåring och att experimentera över lag. Det ledde till att det blev ett sound. Det var inte så uttänkt utan det fick växa fram, men jag var lite rädd i början att det var för konstigt. Som den första låten jag hade skrivit till skivan. Jag visade den inte ens för folket jag jobbar med för jag tyckte att det här var lite för stökigt – lite för hokus pokus liksom, men sen var det inte så konstigt som jag var rädd för att folk skulle uppfatta den som. Det vart en och annan som sjöng med i den här konstiga låten faktiskt – så jag är nöjd med den.

Vad har varit den största utmaningen med att bli soloartist?

Det är nog det mentala. Det är ett annat liv. Jag lär mig allting på nytt. Det är lite som att leva livet en gång till – fast jag har gjort det, men jag gör det ensam och igen. Det mentala och nerverna, självförtroendet… prestationsångest om jag ska vara ärlig. Man kan tänka hur mycket som helst att “jag gör bara det jag vill” och att låtarna får vara låtarna “no matter what”, men så sitter du där på releasedagen och så bryr du dig faktiskt. Det har jag också fått deala med – att det är helt okej. Jag är artist och jag får låta dum. Sedan hur det går...

När man är två har man alltid någon att luta sig emot.

Ja. Det är lätt att vara cool när man sitter i studion och får feeling – och så kommer releasedagen. Det känns liksom, men det ska det väl göra.

Hur kom idén till albumet A Glitch In The Matrix?

Det finns en specifik stund. Det finns en studio nere i min hemstad där jag spenderade väldigt mycket tid – och där Smith & Thell faktiskt startade. Där vi gjorde alla våra första grejer. Den platsen – det var rätt mycket experiment och... ja, det var en fin tid. Men jag har funderat på ifall det var någonting som hände där. Det var då jag valde att gå i en riktning – för jag vet om när det var. Hela A Glitch In The Matrix handlar om att gå tillbaka in genom den dörren och sen ut på annat håll. “It´s a time-travel”, men i nuet. Så mycket av låtarna handlar om att göra om – eller att våga leva ett liv igen. Fast på ett annat sätt.

Jag upplever hela albumet som väldigt personligt – till stor del kanske till och med privat. Var det någon eller några låtar på albumet som var svårare än andra att släppa?

Ja, alltså det är just det där att det är lätt att sitta i studion och skriva dagbok och sen helt plötsligt “oh shit, jävlar”. Jag är ganska introvert. Jag behöver krypa undan. Jag behöver vara för mig själv. Och sedan helt plötsligt – nu har jag skrivit det privataste av det privata som jag knappt ens kan prata med mina vänner om. Det är en liten balansgång.

Kan du säga en låt som var jobbigare att släppa?

Dandelion Kids var speciell. Den kom innan skivan släpptes också. Det var också formatet som jag premiärspelade den i – att jag hade en intervju med Carina Bergfeldt. Det var saker som jag inte hade pratat om tidigare. Det kändes. Då var jag vad man kallar ett mentalt vrak, men jag är glad att jag gjorde det.

Händer det något med dig och låtarna när en låt lämnar studion och når publiken?

Ja, alltså det är först live som den kommer till liv och flyger ut i etern på något vis. En låt finns inte riktigt förrän den har spelats för publik.

Du släppte nyligen – i början av juni – singeln Leave My Head – som jag förstått är en hyllning till din syster. Stämmer det?

Ja.

Beskriv hur det var att skriva den.

Den kom väldigt, väldigt fort och väldigt naturligt. Det liksom bara... det var som “skrev jag den här?”... eller plockade jag den bara ur the universe liksom. Det är väl det där med när någonting bara är som det ska. Det är en magisk känsla. Lika magisk som den är läskig faktiskt. Det är ett sound jag är väldigt bekväm med och som vi brukade utöva mycket tillsammans. Det är liksom en hyllning till våra hjältinnor från tidigt 2000 och 1990-tal. Vi älskade båda att spela på Ströget i Köpenhamn. Vi hade vårt lilla sommarjobb tillsammans. Så ja, den är till henne. Hon hade sjungit den fint med mig.

Den är väldigt fin. Jag tycker väldigt mycket om hela skivan. Den berör väldigt mycket.

Tack så mycket.

Jag tänker på din skrivprocess – har du en färdig berättelse när du börjar eller kommer berättelsen till dig när du håller på och skriver?

Det är väldigt olika. Det brukar behöva marineras lite. Jag skriver lite i bakhuvudet hela tiden. Jag brukar inte bestämma att nu sätter jag mig ner och gör det, utan det dyker upp lägligt och väldigt olägligt – och så pratar jag lite med mig. Ja, det kan låta som en diagnos, men det är mitt jobb.

Då är det en bra diagnos tycker jag.

Det är på gott och ont liksom. Det tjattrar på där inne i huvudet.

Vad kommer först – är det texten eller melodin?

Det är olika.

Jag kan föreställa mig hur det kan vara att skriva en text, men att skriva melodin – det är för mig magi.

Det finns lika många sätt att skriva på som det finns låtskrivare och artister. En text är en text. Men en låt är ingen låt utan text – det är lika viktigt. Det kommer från olika håll liksom.

Om du skulle be någon som aldrig hört dig tidigare lyssna på en enda låt – vilken låt skulle du välja?

Oh... svårt. Jag skulle nog säga Californa Fairy. För den var först skriven till A Glitch In The Matrix. Den har lite av allt möjligt som är väldigt mycket jag. Plockgitarr, ADHD i munnen, min längtan att egentligen vara Eminem.

Finns det någon låt du längtar efter att få spela live, men som ännu inte riktigt har fått den plats du tycker den förtjänar?

Bra fråga. Nej, men… jag spelar på. Jag spelar även dem.

Du kör?

Jag kör på ändå.

Hur ser framtiden ut – har du nya musikprojekt på gång, eller något annat spännande?

Framtiden är nu. Jag gör samma sak som jag alltid har gjort och det blir bara roligare och roligare. Det är en evig källa av kunskap och man kan bara dyka längre och längre – så jag fortsätter mitt dyk.

Du är bra på det. Jag ser redan fram emot mer av din nästa musik.

Tack.

Har du någon ritual precis innan du går upp på scen – eller kör du bara?

Också en mycket bra fråga. Jag har inte det – och jag har kommit på att jag behöver ha det.

Hur tänker du då?

För jag kan inte lämna det till slumpen. Hur det går liksom. Så idag har jag kommit på en ritual och det är att sjunga Alanis Morissette – högt. Maria sjunger en rad ur låten “Hand In My Pocket”: “I’ve got one hand in my pocket and the other one is giving a high five.” Och då kände jag att jag blev pepp idag. Först blev jag nervös och sen blev jag pepp. Så jag fortsätter med det. Det är min ritual.

Vad bra. Tack!

Tack själv.