The Weeknd tänder Strawberry Arena med bländande visuella effekter och känslomässiga topp­ar

The Weeknd kommer till Strawberry Arena med en show som knappast arbetar med små gester.

Scenen är byggd i flera nivåer och fortsätter i en lång ramp ut över arenagolvet. På ena delen står en gigantisk guldfärgad staty som skjuter gröna laserstrålar över publiken. Lägg till eld, fyrverkerier, tung rök och ett ljusbygge som hela tiden förändrar arenans uttryck.

Även publiken blir en del av showen. Alla har fått LED-armband som tänds under konserten och när tusentals små ljuspunkter lyser samtidigt förvandlas Strawberry Arena till ett stort ljushav. Det är riktigt snyggt.

Den här kvällen väljer jag att stå på golvet mitt bland fansen. Dels för att själv få uppleva konserten från publikens perspektiv, dels för att kunna se reaktionerna på nära håll när The Weeknd drar igång de stora hitsen och showen växlar upp.

Längst fram vid kravallstaketet tycker jag dessutom att ljudet är riktigt bra. Sången går fram tydligt och det finns ordentligt med tryck i musiken utan att basen tar över. Jag har stått längst fram på tillräckligt många konserter där ljudbilden blir betydligt grötigare än så, så här får produktionen definitivt ett plus.

Publiken är med från första stund och under stora delar av konserten är det fullständig allsång. Med låtar som ”Starboy”, ”Take My Breath”, ”Can’t Feel My Face”, ”The Hills”, ”I Feel It Coming” och ”Die for You” finns det gott om material som Strawberry Arena känner igen direkt.

Men 38 låtar är mycket.

Jag märker flera gånger under kvällen hur konserten hamnar i något av en dvala. Det är inte dåligt, men energin sjunker och jag tappar lite av känslan av att hela tiden vilja veta vad som kommer härnäst.

Som tur är brukar det inte vara särskilt långvarigt. The Weeknd behöver ofta bara plocka fram nästa stora refräng för att få fart på Strawberry Arena igen.

The Weeknd verkar samtidigt trivas med mottagandet.

”Stockholm, I love you”, säger han flera gånger under kvällen.

Till slut vänder han på det och frågar om Stockholm älskar honom tillbaka.

Det enorma jublet som följer lämnar inte särskilt mycket utrymme för tvivel.

När arenashowen blir personlig

Ett av kvällens finaste ögonblick kommer när The Weeknd tar sig hela vägen ner till kravallstaketet. Där räcker han över mikrofonen till en tjej längst fram och låter henne ta över sången inför hela arenan.

Sedan fortsätter han längs första raden och tar bokstavligen besökare efter besökare i handen.

Jag står själv längst fram och det är just sådana stunder som gör skillnad. Mitt i en produktion där nästan allting är gigantiskt blir den direkta kontakten med publiken något helt annat.

På scenen rör sig även dansare i röda kappor och guldmasker. Tillsammans med den tunga röken som emellanåt ligger över scengolvet och den mörka ljussättningen får delar av konserten ett nästan ceremoniellt uttryck.

Jag tycker att det är uppfriskande att se en stor arenaproduktion där dansarnas visuella uttryck inte bygger på avkläddhet. De röda kapporna, guldmaskerna och koreografin räcker gott och väl för att skapa ett starkt visuellt uttryck och passar dessutom väldigt bra in i The Weeknds mörka scenvärld.

The Weeknd använder också hela det gigantiska scenbygget. Han rör sig från huvudscenen hela vägen ut till den yttersta delen av den långa rampen och kommer på så sätt närmare publiken i andra delar av arenan.

Med jämna mellanrum slår stora eldpelare upp från scenen och värmen känns ordentligt där jag står längst fram. Andra gånger ligger röken tung över scengolvet och förändrar hela scenens uttryck.

Det händer hela tiden något visuellt, men utan att varje ögonblick behöver slå en i huvudet med nästa stora effekt.

Playboi Carti kliver in

Ungefär halvvägs genom konserten får The Weeknd sällskap på scenen av Playboi Carti.

Tillsammans framför de ”Timeless” och ”Rather Lie”.

För mig blir det ett välkommet avbrott mitt i den långa setlisten. Det kommer in en annan energi på scenen och konserten får en liten nytändning innan The Weeknd fortsätter vidare genom sin enorma låtkatalog.

Det behövs också under en kväll där tempot går lite upp och ner.

”Save Your Tears” väcker hela arenan

Mot den senare delen av konserten kommer några av de stunder som jag tycker fungerar allra bäst.

När ”Save Your Tears” drar igång vaknar Strawberry Arena på allvar. Det är fullständig allsång och plötsligt känns det som att varenda person i arenan är med.

Sedan kommer ”Less Than Zero” innan det är dags för ”Blinding Lights”.

Inför ”Blinding Lights” sveper laserljuset ut över arenan och bygger upp stämningen innan de första välbekanta tonerna kommer.

Sedan behövs egentligen inte särskilt mycket mer.

Hela Strawberry Arena sjunger.

Men för mig kommer ett av kvällens starkaste ögonblick faktiskt efter låten.

The Weeknd står kvar och ser märkbart tagen ut när han tar in publikens reaktion. En och annan tår letar sig fram.

”Stockholm, I love you.”

Efter en kväll med enorma mängder teknik och effekter behövs plötsligt ingenting av det.

Det räcker med honom och publiken.

Strawberry Arena fylls av blå ballonger

Efter ”Without a Warning” lämnar The Weeknd scenen.

Lamporna släcks och Strawberry Arena ligger i mörker. Ungefär en halv minut senare bryter en ensam ljusstråle igenom.

Där står han igen.

När ”House of Balloons” drar igång fylls arenan av gigantiska blå ballonger som studsar fram över publiken.

Att fylla arenan med ballonger under en låt som heter ”House of Balloons” är kanske inte kvällens mest subtila idé, men jag gillar det. Efter mycket av den mörka scenografin blir det ett betydligt mer lekfullt inslag och framför allt ser det riktigt häftigt ut när de enorma blå ballongerna rör sig över publikhavet.

”Moth to a Flame” avslutar allt

Efter 37 låtar återstår bara en.

”Moth to a Flame” får avsluta kvällen och då finns det ingen anledning att hålla tillbaka. Ljusshowen går upp ytterligare ett snäpp, elden slår upp från scenen och fyrverkerier briserar runt scenbygget.

Det är fullständigt maxat.

När de sista tonerna klingat ut kastar trummisen ut sina trumpinnar till publiken och efter 38 låtar är konserten över.

Och jag lämnar Strawberry Arena med lite blandade känslor.

The Weeknd har en låtkatalog som väldigt få artister kan matcha. När ”Save Your Tears” och ”Blinding Lights” får en hel arena att sjunga tillsammans är det svårt att inte ryckas med.

Men jag kommer samtidigt inte ifrån att 38 låtar är väldigt mycket. Jag tycker att konserten hade mått bra av att kapas något. Några av partierna där energin sjunker hade kunnat försvinna utan att helheten förlorat någonting. Snarare tvärtom.

Det intressanta är också att några av de stunder jag tar med mig mest inte handlar om de stora effekterna.

Det är tjejen längst fram som får mikrofonen.

Det är The Weeknd som går längs kravallstaketet och tar oss på första raden i handen.

Det är hur märkbart berörd han blir efter ”Blinding Lights”.

Och det är ögonblicket när ”Save Your Tears” drar igång och Strawberry Arena plötsligt vaknar till liv.

Men sedan finns förstås allt det andra också.

Den gigantiska statyn. Dansarna i sina röda kappor och guldmasker. LED-armbanden som får hela arenan att lysa. Elden som känns i ansiktet längst fram. De blå ballongerna som studsar över publiken.

När låtarna, publiken och hela scenbygget träffar rätt samtidigt står jag där längst fram och tänker egentligen bara en sak:

Det här är jäkla mäktigt.

Fotnot: Bilderna i artikeln är från tidigare konserter med The Weeknd och är inte tagna under spelningen på Strawberry Arena.

Video från Strawberry Arena, 9 augusti 2026. Courtesy of XO Records. Filmad av Evan Larsen.