The Hives på Way Out West: Elektrisk energi och teatraliskt kaos i rockens tjänst

Det är fullständigt bananas från första sekunden.

The Hives behöver ungefär noll sekunder på sig för att värma upp Way Out West. Bandet kliver ut i kostymer med lysande LED-lister, en gitarr överlämnas av en svartklädd ninja och fler ninjor rör sig över scenen och filmar. Det känns som att någon hällt energidryck i både bandet och publiken.

Med Enough Is Enough, Main Offender och Hooray Hooray Hooray tidigt i spelningen finns det heller ingen anledning att slå av på tempot.

Pelle Almqvist behöver knappast be om uppmärksamhet, men gör det ändå.

– Upp med händerna!

Och det finns knappt en människa framför scenen som inte lyfter dem.

Pelle klättrar upp på en högtalare, tar sig ner i fotodiket och ställer sig precis framför kravallstaketet. Men en av spelningens mest effektfulla stunder kommer när det uppskruvade tempot plötsligt försvinner helt.

Under Paint a Picture fryser hela bandet.

Pelle står på högtalaren med armarna utsträckta medan resten av The Hives också står helt stilla. Som om någon tryckt på paus förvandlas scenen till en levande bild – en passande detalj med tanke på låtens titel. De håller positionerna i vad som känns som minst en minut medan publiken tittar, väntar och skriker. När allt annars går i 180 blir kontrasten desto mer effektfull.

Rigor Mortis Radio och Bogus Operandi håller sedan trycket uppe innan Hate to Say I Told You So får ett rejält gensvar. Så fort bandet pausar mellan låtarna börjar publiken sjunga. En liten moshpit bildas och någon försöker crowdsurfa framåt, men kommer aldrig riktigt hela vägen.

Ninjorna har samtidigt fler uppgifter än att filma. Pelles mikrofonkabel trasslar till sig flera gånger och då är de ninjasnabba med att reda ut den. Det dyker även upp spontana ninjasparkar från både Pelle och gitarristen.

Pelle förklarar att The Hives ska bjuda på helt okomplicerade känslor. Det är en ganska träffande beskrivning av det som händer. Här finns ingen anledning att stå med armarna i kors och analysera. Bandet vill ha en reaktion – omedelbart och helst så högljutt som möjligt.

Countdown to Shutdown blir ytterligare en urladdning innan Pelle tar en stund för att njuta av applåderna och konstaterar att han börjar vänja sig vid dem.

– Ni som är nybörjare på The Hives, så heter jag Pelle. Och jag har sjungit så bra och så mycket så att det är publikens tur.

Nu får publiken arbeta och sjunga åt både bandet och varandra.

När Come On! och Tick Tick Boom dyker upp behövs knappast några ytterligare instruktioner.

Pelle frågar hur många som sett The Hives tidigare, hur många som ser dem just nu och hur många som tänker se dem i framtiden. Sedan tar han sig ner bland publiken igen.

– Det är kul att vara här. Är det kul för er?

Svaret är tydligt.

– Vi älskar er, Way Out West!

Och känslan verkar vara ömsesidig.

Legalize Living följs av Walk Idiot Walk och spelningen börjar närma sig sitt slut. Men Pelle är förstås inte riktigt redo att lämna scenen utan en sista förhandling med publiken.

– Okej, om ni tjatar så kör vi en till!

Två till.

Tre till.

Fyra till.

Någonstans där tycker Pelle att det låter som att publiken röstar på tre.

The Hives Forever Forever The Hives känns nästan skräddarsydd för stunden innan Nobody Does It Better får sätta punkt.

The Hives levererar en svettig, teatralisk och totalt uppskruvad rockshow där Pelle Almqvist tycks kunna befinna sig precis var som helst och där de svartklädda ninjorna blivit en lika självklar del av föreställningen.

Fullständigt bananas – i ninjafart.

Precis så ska The Hives vara.