The Cure på Way Out West 2026: Tidlös storhet i sitt eget tempo

The Cure har inte bråttom.

När Robert Smith och resten av bandet kommer ut på Flamingoscenen känns det nästan som att de redan bestämt sig för att kvällen får ta exakt så lång tid som den behöver. ”Alone” öppnar konserten med ett intro som drar ut så länge att man hinner börja fundera på om själva sången verkligen ska komma. Till slut gör den det – och då låter The Cure precis så stort och självklart som man hade hoppats.

Det är en märklig kontrast till mycket annat på Way Out West. Här finns inga försök att vinna över publiken på tre minuter, inga stora utspel och väldigt lite stress. Robert Smith vandrar omkring på scenen medan låtarna får göra det mesta av jobbet.

Och publiken är med från början.

En badboll studsar runt bland människorna framför scenen och under ”Pictures of You” försöker några personer ta sig upp i ett träd för att få bättre utsikt. Det äventyret blir kortvarigt. Vakterna är snabbt framme och plockar ner dem igen.

”Pictures of You” är också första riktiga påminnelsen om hur löjligt stark låtkatalog The Cure faktiskt sitter på. Den där svävande gitarren, Smiths röst och en melodi som verkar kunna fortsätta för evigt utan att bli tröttsam. Här passar bandets långsamma tempo perfekt.

När ”High” kommer som tredje låt lättar stämningen något innan ”Lovesong” träffar desto hårdare. Längst fram står flera vuxna människor och gråter öppet. Det säger ganska mycket om The Cures märkliga position 2026. Många av låtarna är äldre än en stor del av festivalpubliken, men känslorna i dem verkar inte ha åldrats en dag.

Sedan kommer ”Burn”.

Robert Smith plockar fram en flöjt och resultatet är kanske inte kvällens mest eleganta ögonblick. Det låter ungefär som jag gör när jag glömt att ta min astmamedicin och försöker springa till spårvagnen. Det är samtidigt svårt att inte uppskatta att en av världens största gothikoner står på en festivalscen och helt ogenerat kör vidare.

”Fascination Street” är betydligt mer övertygande. Basen mullrar fram, scenen lyses upp i mängder av färger och konserten får plötsligt ett mörkare och mer hypnotiskt driv. Det är en av kvällens första riktiga toppar.

Ungefär då börjar det också dugga över Slottsskogen. Några i publiken väljer omedelbart att lämna, vilket känns som ett något överilat beslut. Regnet försvinner nästan lika snabbt som det kom.

Efter ”A Night Like This”, ”Secrets” och ”Push” börjar konserten röra sig mot den del av setet där hitsen kommer allt tätare. ”In Between Days” följs av ”Just Like Heaven”, och plötsligt är det som om hela området vaknar till på nytt. Den senare är fortfarande närmast perfekt popmusik: direkt, melankolisk och euforisk på samma gång.

Sedan kommer en betydligt mörkare svit.

”Play for Today” leder in i ”A Forest”, och här känns The Cure som allra bäst. Basen maler fram, gitarrerna bygger en nästan klaustrofobisk stämning och bandet visar varför de fortfarande kan få ett gigantiskt festivalområde att kännas märkligt intimt.

Ännu starkare blir det i ”From the Edge of the Deep Green Sea”. Det är en sådan låt som inte behöver vara den mest kända för att bli kvällens stora ögonblick. Den växer och växer tills hela bandet låter som om de håller på att falla sönder tillsammans på scenen – på bästa möjliga sätt.

”One Hundred Years” fortsätter i samma mörker innan huvudsetet avslutas med ”Endsong”. Vid det laget har konserten varit lång, ibland nästan trotsigt långsam, men också full av stunder som påminner om varför The Cure fortfarande kan bära en så här stor scen utan att behöva göra särskilt mycket mer än att spela.

Extranumret blir sedan något helt annat.

”Lullaby” och ”The Walk” öppnar innan ”The Lovecats” får publiken att studsa igång igen. När ”Friday I’m in Love” kommer finns det inte särskilt mycket kvar av den tunga melankolin från minuterna innan. Hela Flamingo förvandlas istället till allsång.

Det är nästan löjligt hur enkelt The Cure kan växla mellan mörker och ren pop.

Mot slutet kommer också ”Close to Me”, ”Why Can’t I Be You?” och till sist ”Boys Don’t Cry”. Det är svårt att klaga på låtvalet, även om extranumret stundtals känns mer som en effektiv genomgång av de största publikfavoriterna än konsertens mest fokuserade del.

Det bästa med The Cure är också det som ibland blir deras svaghet. De låter otroligt bra, men de är så trygga i sitt eget tempo att vissa partier nästan går på rutin. Robert Smith behöver inte kasta sig omkring eller ropa efter publikens uppmärksamhet. Han vet redan att låtar som ”A Forest”, ”Pictures of You”, ”Just Like Heaven” och ”Lovesong” håller.

Och framför allt håller rösten.

Det är nästan störande hur lite den verkar ha förändrats. När Smith sjunger känns avståndet mellan The Cure då och The Cure nu förvånansvärt litet. Samma sorgsna ton ligger kvar över gitarrerna, lika självklar i dag som på de gamla skivorna.

The Cure känns därför både gamla och märkligt tidlösa på samma gång. Det här är inte festivalens mest explosiva konsert och definitivt inte den snabbaste.

Men under ”A Forest”, ”From the Edge of the Deep Green Sea” och ”Just Like Heaven” spelar det ingen större roll.

Då låter The Cure fortfarande som ett av världens bästa band på att göra sorg till något man vill stå kvar i.