Patti Smith bjöd på oförglömlig kväll på Cirkus i Stockholm

Patti Smiths konsert på Cirkus den 22 juli var uppenbarligen både efterlängtad och uppskattad. Patti hann knappt visa sig på scenen innan applåder och jubel fyllde den anrika salongen, samtidigt som en stor del av publiken reste sig för att välkomna henne.

Ghost Dance, Dancing Barefoot och Redondo Beach var några av de inledande låtarna, och publiken var inte sen med att visa varför den var där.

Tolkningen av The Doors-låten The Crystal Ship inleddes lugnt, med Patti stående som om hon omfamnade sig själv. När låten var slut jublade publiken och rikliga applåder hördes överallt omkring mig där jag satt.

Mellan låtarna berättade hon kortare anekdoter, bland annat om en dröm hon haft om Jim Morrison och som sedermera låg till grund för Break It Up. Efter låtens slut reste sig delar av publiken och applåderna tog fart på nytt.

Under Nine, en av hennes senare låtar från 2012, sjöng hon samma vers två gånger. Hon skrattade själv åt sitt misstag och skämtade om att det ibland är bra att sjunga en vers två gånger.

Ungefär halvvägs in i konserten lämnade Patti scenen och hennes musiker, varav en är hennes son Jackson Smith, fick eget spelrum. De spelade då Lou Reed-covern Walk on the Wild Side. Under den andra låten sjöng Pattis son, som under konserten även spelade både piano och gitarr.

När Patti kom tillbaka ut på scenen frågade hon om publiken var hungrig, varpå hon fick ett rungande ”ja” tillbaka. Efter uppmaningen ”Let’s eat” inledde hon den första låten efter pausen, Summer Cannibals. Patti tog mellan varven stöd med ena foten på en högtalare och lutade sig fram mot publiken. Jag var nog inte den enda som upplevde låten som mycket kraftfull.

En kvinna i publiken ropade ”I love you” under en kort paus mellan två låtar. Det blev tyst i några ögonblick innan Patti vände sig mot sidoläktaren där ropet kom ifrån och sade: ”I’m so lucky.” Därefter vände hon sig mot hela publiken och sade: ”We love you too.”

Den mörkare och något melankoliska låten Fireflies grep särskilt tag i mig. Känslan och uttrycket Patti hade när hon sjöng gjorde låten väldigt stark – en känsla som inte blev svagare efter orden ”I’ll die alone”, som dröjde sig kvar efter att tonerna ebbat ut.

Patti tog på sig gitarren och vände sig till ljusteknikerna: ”Det är för mörkt här inne. Jag vill se alla människor.” Därefter presenterade hon nästa låt, Beneath the Southern Cross, som en sång dedikerad till livet. Under låten kompade hon också på sin gitarr med ett och annat ackord – om ens mer än ett. Under en instrumentell del satte sig Patti på en stol. Om hon var trött eller ville lyfta fram sina musiker var oklart – kanske var det en kombination av båda.

Låten blev mot slutet allt rockigare, samtidigt som tempot skruvades upp och volymen från scenen höjdes markant.

Patti uppmanade publiken: ”Raise your arms.” Jag såg knappt någon som inte följde uppmaningen. Hon fortsatte bland annat med orden ”We are the future”, ”Alive” och ”Free”, varpå hela Cirkus började koka av jubel och applåder. Jag trodde att taket skulle lyfta. Applåderna övergick snabbt i en enda taktfast hyllning, och det gick inte att ta miste på publikens kärlek till Patti Smith.

Patti berättade om en låt hon skrev 1977 om det palestinska folket, varefter hon sjöng Peaceable Kingdom. Hennes politiska engagemang blev tydligt.

Den stora hiten Because the Night avslutade den ordinarie konserten och Patti lämnade scenen tillsammans med sina musiker.

Rungande applåder fick henne dock att återvända. Hon sade: ”I wrote a song for you.” Sedan tog hon av sig kavajen och levererade People Have the Power inför den stående publiken, där alla tycktes kunna texten. Konserten avslutades med stående ovationer, applåder och jubel. Att publiken älskade Patti Smith rådde det inte minsta tvivel om.

Personligen kände jag bara till några av hennes låtar före konserten, men stämningen på Cirkus och konserten i sig är något jag kommer att bära med mig länge.

Tack, Patti, för en strålande konsert. Jag kan inte annat än ge henne betyget en stark fyra.