Nick Cave & The Bad Seeds på Way Out West: En mästarklass i oförutsägbar konsertkonst

Nick Cave har uppenbarligen missförstått hela grejen med att spela på festival.

Man får en scen. Man ställer sig på scenen. Man spelar på scenen.

ENKELT.

Men på Way Out West verkar Cave mest se scenen som en plats han behöver återvända till ibland för att kontrollera att The Bad Seeds fortfarande är kvar.

Och kaoset börjar direkt.

Under ”Get Ready for Love” lägger mikrofonen av. Cave tittar på den, konstaterar att den har gjort sitt och genomför en teknisk felsökning enligt den internationellt erkända Nick Cave-metoden:

KASTAR IVÄG DEN.

Kort paus, ny mikrofon – och sedan börjar de om.

”Get Ready for Love” får en betydligt bättre andra start och följs av ”From Her to Eternity”, där det snabbt står klart vilken sorts kväll vi har framför oss. The Bad Seeds är brutala, Cave är totalt uppskruvad och Warren Ellis ser som vanligt ut att befinna sig i sin egen lilla dimension.

VAR ÄR NICK?

Redan tidigt börjar Cave söka sig ut mot publiken.

Och han nöjer sig inte med första raden.

Han greppar händer, klättrar, balanserar och tar sig allt längre ut bland tiotusentals människor. Ena stunden är han på scen, nästa långt ute i publikhavet.

Det är nästan svårt att förstå hur Cave lyckas göra en så enorm festivalspelning så fysisk och nära. Han vill ha ögonkontakt, händer och reaktioner – och publiken ger honom allt.

Sedan vinner gravitationen.

Nick Cave ramlar ner i publikhavet.

POFF.

Borta.

För några sekunder har Way Out West tappat bort sin huvudakt. Men publiken får snabbt tag i honom och hjälper honom upp.

Cave fortsätter naturligtvis som om det här ingår i planen.

THE BAD SEEDS VÄXLAR UPP

Bakom allt detta finns ett band som kan gå från nästan försiktigt till fullständigt överkörande på några ögonblick.

”The Mercy Seat” blir en av kvällens stora urladdningar och ”Red Right Hand” är fortfarande lika olycksbådande när den rullar ut över Slottsskogen.

Men det är ”Jubilee Street” som verkligen visar vad The Bad Seeds kan göra live. Den börjar återhållsamt, byggs lager för lager och slutar i något betydligt större än låten som en gång startade.

Samtidigt behövs de lugnare stunderna. ”O Children”, ”Joy” och ”Rings of Saturn” ger konserten både värme och andrum mellan attackerna.

Och längst fram står Cave och styr alltihop.

68 år gammal och fortfarande med energin hos någon som precis upptäckt att kravallstaket är mer av ett förslag än en faktisk gräns.

FRÅN KAOS TILL ETT PIANO

Det är just kontrasterna som gör konserten så stark.

Under nästan två timmar har Cave kastat sig mellan piano, scenkant och publik. Han har tappat en mikrofon, kastat en mikrofon, tappat sig själv i publiken och blivit uppdragen igen.

Sedan kommer ”Into My Arms”.

Cave ensam vid pianot.

Efter allt som hänt behövs plötsligt ingenting mer.

Det är en ganska perfekt avslutning på en konsert som lyckas vara enorm och intim på samma gång.

Mikrofonen: Kort men spektakulär karriär.

Warren Ellis: Fortfarande omöjlig att förklara.

The Bad Seeds: Ett mindre jordskalv med instrument.

Publiken: 5/5 i akut Nick Cave-räddning.

Nick Caves självbevarelsedrift: Fortfarande ej installerad.

Nick Cave & The Bad Seeds kom till Way Out West för att spela på scenen.

Nick Cave gjorde sitt bästa för att slippa vara på den.

Fullständigt briljant.