Gorillaz avslutar Way Out West 2026 med mäktig, genreöverskridande final

Det finns konserter som känns som ännu en spelning på ett festivalschema. Och så finns det konserter som känns som att precis allt samlas på samma scen. När Gorillaz avslutade Way Out West blev det definitivt det senare.

Efter tre dagar fyllda av konserter var det dags för festivalens sista stora urladdning, och Damon Albarn med sitt Gorillaz hade knappast kommit till Slottsskogen för att försiktigt spela oss hem. Det här blev en galen sista show fylld av känslor, energi och kraft – och en konsert som hela tiden växlade mellan det nya och det där välbekanta som stora delar av publiken kunde utantill.

Redan inledningen med The Mountain och The Happy Dictator satte tonen för kvällen. Mycket av det nya materialet hämtades från The Mountain, där Gorillaz fortsätter att blanda musikaliska uttryck från olika delar av världen. Influenser från Mellanöstern märktes tydligt i flera av de nya låtarna och gav konserten ytterligare en dimension innan Tranz, Living Souls, 19-2000 och Rhinestone Eyes började plocka fram allt fler gamla Gorillaz-minnen ur publiken.

Men den här kvällen handlade inte bara om musiken.

Vid flera tillfällen uttryckte Damon Albarn sitt stöd för Palestina och sin sorg och ilska över det pågående dödandet och bombningarna. En palestinsk flagga hölls upp på scenen och knöts senare fast vid hans mikrofonstativ. Budskapet letade sig också ut genom publikhavet, där rop om Palestina började höras under konserten.

Det blev ett tydligt exempel på hur Albarn använde scenen till mer än bara underhållning. Oavsett om det handlade om politik, känslor eller musik fanns det hela tiden en intensitet i hans sätt att leda konserten.

Och avståndet mellan scen och publik blev ibland närmast obefintligt.

Vid två tillfällen lämnade Albarn scenen och tog sig ut bland människorna framför den. Där lät han fans sjunga tillsammans med honom och för några ögonblick kändes det mer som ett enormt kollektivt firande än en konsert där en artist stod på ena sidan av kravallstaketet och publiken på den andra.

När On Melancholy Hill dök upp var allsången redan ett faktum. Det är en av de där Gorillaz-låtarna som bara behöver några sekunder innan tusentals människor inser exakt vad som är på gång. Runt omkring dansades och sjöngs det samtidigt som Albarn fortsatte att styra den smått kaotiska Gorillaz-maskinen framåt.

Och vilken maskin det är.

För en Gorillaz-konsert är sällan bara Damon Albarn och ett band. Den här kvällen utvecklades scenen snarare till en musikalisk samlingsplats med en imponerande rad gäster. Yukimi Nagano från Little Dragon gästade under bland annat Empire Ants och To Binge, medan Kara Jackson och Anoushka Shankar medverkade under Orange County.

Senare höjdes temperaturen ytterligare när Yasiin Bey, tidigare Mos Def, dök upp för Stylo och Damascus. Bootie Brown tog plats under Dirty Harry, och när Posdnuos från De La Soul anslöt under Feel Good Inc. var det som att ytterligare en växel lades i.

Publikens reaktioner på gästerna talade sitt tydliga språk. Varje nytt inhopp möttes av jubel, och det fina var att ingen kändes ditplockad bara för sakens skull. Gästerna blev delar av showen och visade samtidigt hur otroligt bred Gorillaz musikaliska värld faktiskt är.

Mitt i allt detta får man inte heller glömma bandet bakom Albarn. Gitarristen Jeff Wootton stod för ett fantastiskt arbete under kvällen och passade dessutom på att kasta ut tre gitarrplektrum till publiken. En liten detalj i en enorm produktion, men också en sådan där sak som för tre personer längst fram förvandlas till ett minne från Way Out West som förmodligen aldrig kommer att kastas bort.

Setlisten fortsatte att rada upp låtar från olika delar av Gorillaz historia. Casablanca, Delirium, Andromeda och She's My Collar blandades med nytt material innan konserten började närma sig sitt crescendo.

Och då kommer förstås låtarna som nästan alla väntat på.

Dirty Harry drar upp energin ytterligare och sedan kommer Feel Good Inc.

Det går knappt att stå still.

Basgången, publiken, De La Soul-kopplingen och den fullständiga allsången gör låten till ett av kvällens självklara klimax. Det spelar ingen roll om man följt Gorillaz sedan början av 2000-talet eller bara känner till de största låtarna – när Feel Good Inc. drar igång förstår hela Slottsskogen vad som händer.

Sedan återstår Clint Eastwood.

En ganska svårslagen låt att avsluta både en Gorillaz-konsert och en hel festival med.

Det är också här man inser hur svårt det egentligen är att placera Gorillaz i ett enda musikaliskt fack. Under samma konsert har vi rört oss genom elektroniskt, hiphop, indie, rock och pop, samtidigt som influenser från helt andra musiktraditioner hela tiden har smugit sig in. På pappret borde det nästan bli för mycket. På scen fungerar det.

Kanske är det precis därför Gorillaz fortfarande känns så unika.

Damon Albarn och resten av den enorma uppsättningen på scen lyckades göra festivalens sista konsert till betydligt mer än en nostalgitripp genom några av 2000-talets största alternativa hits. Det nya materialet fick gott om utrymme, gästartisterna avlöste varandra och de gamla klassikerna skapade precis den massiva reaktion man hoppades på.

Framför allt fanns det känslor bakom alltihop.

Det var stundtals politiskt, stundtals lekfullt och stundtals fullständigt explosivt. Men hela tiden kändes det som Gorillaz.

Efter mängder av konserter under Way Out West är det svårt att tänka sig en mer passande final. En konsert där världen, musiken och människorna fick mötas på samma scen – innan Clint Eastwood satte punkt för allt.

En av festivalens absolut bästa konserter.