Blood Orange på Way Out West: Musikaliskt mästerverk men svår publikanslutning

Blood Orange är framför allt artistnamnet för brittiske Dev Hynes, en musiker, producent och låtskrivare som rör sig fritt mellan alternativ R&B, pop, soul och elektroniska inslag. På Way Out West visar han också snabbt vilken mångsidig musiker han är.

Musikaliskt låter det riktigt bra. Ljudet är klart och välbalanserat, och Hynes växlar under spelningen mellan flera olika instrument. Ena stunden sitter han vid keyboarden, nästa spelar han gitarr och senare plockas även cellon fram. Det ger konserten variation och visar hur mycket av Blood Orange som faktiskt bygger på Hynes egen musikalitet.

Scenen i sig är ganska enkel och det händer inte särskilt mycket visuellt. Fokus ligger istället helt på musiken och framförandet, och där finns egentligen inte mycket att klaga på.

Problemet är snarare publiken.

Trots att Blood Orange gör en bra insats på scenen lyckas spelningen aldrig riktigt få fart på större delen av publikhavet. De flesta står ganska stilla och allsången är begränsad. Här och där finns det förstås personer som både dansar och sjunger med, men känslan sprider sig aldrig ordentligt genom publiken.

Det gör att det uppstår ett litet avstånd mellan det som händer på scenen och framför den. Blood Orange levererar musikaliskt, men konserten får aldrig den där extra skjutsen som kan förvandla en bra festivalspelning till något man verkligen bär med sig efteråt.

En skickligt genomförd konsert med riktigt bra ljud och imponerande musikalitet – men med en publik som aldrig riktigt vaknar till liv.